Bevare oss för en sådan vardag! Tänk Er att upp till fyra gånger om dagen fem dagar i veckan vid rutinens brant (eller månne orgelläktarens) avsjunga ”treklövern”, psalmerna 249 (Blott en dag, ett ögonblick i sänder), 190 (Bred Dina vida vingar) och 297 (Härlig är jorden), till mer eller mindre sångbart orgelspel; dessutom själv sjunga eller ha förmånen att lyssna till solo-sångerna Jag har hört om en Stad ovan molnen och Där rosor aldrig dör i mer eller mindre njutbara utföranden; därtill åhöra lika mer eller mindre inspirerade versioner av orgelstyckena Air av Bach och Gammal fäbodpsalm från Älvdalen; därtill åter nödgas avlyssna prästerlig talan icke blott i ofta återkommande griftetal utan även i alltför välkända rituella fraser och bibelord.


Så kunde cynikern mycket väl uppfatta koralsångarvärvet.


I själva verket ter sig koralsångarens vardag ytterst behaglig – åtminstone i Helsingborg. Han åker runt på begravningar i stadens elva kyrkor och fyra kapell, alltfrån S:ta Anna K:a i norr till Raus K:a i söder, från Adolfsbergskyrkan i öster till Mariakyrkan i väster, och sjunger med i psalmer i syfte att stödja och elda församlingssången; han är med andra ord församlingsbornas förlängda arm, länken mellan kyrkbänkar och orgelläktare. Detta är inte minst viktigt i våra dagar då psalmskatten inte längre är var mans egendom och endast en handfull psalmer är kända (och därmed möjliga att sjunga) om man inte tillhör de kyrkvana, de notkunniga eller de sångvana. På så sätt fyller koralsångaren (eller försångaren som han kallas i Mariakyrkan) i samverkan med organisten plötsligt en pedagogisk funktion: Han sjunger före så att församlingen i bästa fall lär sig psalmen efter ett par verser.


Än viktigare blir koralstödet på begravning när tårarna lägger sig som ett lock över strupen och ingenting annat än snyftningar förmår komma ut. Jag praktiserar numer metoden att blanda mig med menighetssången när det sjunges starkt och gärna i bänkarna, men då det är alldeles tyst i stället sjunga psalmerna solistiskt, vilket får den önskade följden att de som verkligen sjunger eldas att sjunga mer, medan de som inte vill, eller förmår, sjunga åtminstone får höra sina önskepsalmer och någon gång rentav inspireras att försöka.

Detta är kanske inte psalmsjungandets idé egentligen men långt bättre än tystnad. Att sedan samfälld sång i allmänhet och psalmsång i synnerhet kan och bör vara en storslagen och sjudande massrörelse är en annan sak: Allsång på Skansen är ett exempel; Verdis monumentala unisona operakörer, såsom Fångarnas kör ur Nebukad-nessar, ett annat – när det skall vara starkt, häftigt och omskakande sjunger man snarare unisont (gärna i högt läge) snarare än i stämmor, vilket alltså de stora kompositörerna har förstått. I sammanhanget kan den lustigkurre citeras som har sagt att om man i en församling inte anser sig kunna sjunga skall man mot alla odds sjunga så starkt man någonsin kan så att man inte hör sig själv!

Helsingborgs Krematorium – En Smältdegel i Förändring

Krematoriet i Helsingborg, beläget vid Pålsjö skog och i yrkesmun kallat Krem, är sannerligen att betrakta som en sjudande smältdegel eller en social energidryck. Någon har till och med benämnt stället Nyhetsbyrån, och detta är väl svårt att helt undvika: Här träffas praktiskt taget alla som har med begravning att göra: vaktmästare, entreprenörer, blomsterbud, präster, kyrkomusiker, solister samt inte minst anhöriga och andra begravningsgäster. För den sällskapssjuke bjudes här välkomna och trivsamma avbrott i tjänstgöringen, en gemenskap icke olik den som fordom bjöds på kyrkbacken efter gudstjänsten. Talrika är även de skaror som vallfärdar till läktarens lilla krypin, ibland kallat Kafé Kronholm efter en i många år verksam organist, om inte enbart för thé och sympati så i alla fall för kaffe och tilltugg.


Dessutom har under ett decennium mycket hänt som påverkar tjänsteutövningen. Tidigare inskränkte sig koralsångarens verksamhet till stadens fyra kapell (Krematoriet, Pålsjö Kapell, Nya Kyrkogårdens Kapell samt i förekommande fall Råå Kapell) med de två förstnämnda som huvudproiritet, men sedan Kyrkan började betala transporten (den dödes färd) från bårhuset till begravningslokalen har antalet begravningar på Nya Kyrkogården och Råå Kapell ökat dramatiskt på bekostnad av Krem. Detsamma gäller begravningar ute i Helsingborgs elva kyrkor (MARIA: Mariakyrkan, Stenbockskyrkan, S:ta Anna Kyrka, S:t Andreaskyrkan; GA: Gustav Adolfskyrkan, S:t Olofskyrkan, Adolfsbergskyrkan; RAUS: Raus Kyrka, Allhelgonakyrkan, Elinebergskyrkan; samt FILBORNA: Den Gode Herdens Kyrka). Så i stället för att helt enkelt parkera stämbanden på Krem ses nu en hurtfriskt cyklande koralsångare praktisera sig runt i alla förekommande väderstreck.


Tidigare fanns fyra begravningstider om dagen på Krem (13, 14, 15 och 16; ännu tidigare fanns till och med 10, 11, 12, och 13 på lördagar), men på grund av stundtals allt längre akter som ledde till att gäster från en begravning och till nästa möttes i dörren samt att det blev rysligt kort tid att duka om till nästa akt med förseningar som följd slogs 14- och 15-tiderna samman till en 14.30-tid vilket i längden gynnar alla (lugnare för vaktmästare och entreprenörer, mer tid för organister att repetera med solister, och möjlighet för anhöriga att komma tidigare) med en tråkig nackdel: väntetider på upp till en timme mellan akterna, mot tidigare en halv.


En följd av utlokalisering och tidssammanslagning har blivit att det kan ligga, och ofta ligger, flera begravningar på samma klockslag, framför allt på den hårt belastade 13-tiden där det kan vara fråga om fyra akter samtidigt på olika håll, något som kräver förstärkningar i form av en koralsångarstab som kan extrainkallas vid behov, ibland med blixtvarsel.


Koralsång i Helsingborg – Förr och Nu

Så vitt jag förstår har det funnits koralsångare på begravning och försångare på Högmässa i Mariakyrkan under åtminstone tre kvarts sekel, om inte längre. Bengtssons källor härvidlag är skvaller och skrönor fram till Lars-Bertil Jönsson och Stellan Dahlin vilka han ju har tjänstgjort repsktive alltjämt tjänstgör samman med. Den som har upplysningar att lämna i försångarärendet må gära höra av sig!


Den enligt historieberättarna välklingande sopranen och kyrkosångerskan Linnea Lind var en av de första, samman med den legendariske ”organisten i G-dur” Hjalmar Johansson; han som hjälpte Birger Sjöberg med Fridas Visor och stod modell för någon av kvartettisterna som sprängdes. Samtida med Lind eller rentav före henne  var Nils Sjöblom om vilken vi inte vet mycket mer än så. Även blivande operasångaren och Hjalmar Johansson-eleven Erik Jönsson fanns med vid denna tid. Lind efterträddes i början av femtiotalet av den mångsidige oratoriebasen och Sjöberg-uttolkaren Lars-Bertil Jönsson som innehade ämbetet i mer än fyrtio år! 1993 axlade ännu en kraftfull oratoriebas ämbetsmanteln, nämligen Stellan Dahlin.


I herrarnas kölvatten ruvade sedan 1990 den ständige vikarien Bengtsson och snart kom värvet att delas så att Dahlin ansvarade för Högmässan och Bengtsson för förättningarna (såsom dop, vigsel och konfirmation). Vid 2000-talets början bestämdes att församlingens samtliga fyra kyrkor skulle komma att åtnjuta koralsångsprivilegium vid förättning.


Ungefär samtidigt beslöt Helsingborgs Kyrkliga Samfällighet – en ekonomisk sammanslutning mellan stadens fyra församlingar Maria, Gustav Adolf, Raus och Filborna – som ett led i en medveten kvalitetshöjande satsning på begravning att samtliga elva kyrkor och fyra kapell skulle omfattas av koralsång, något som innebar mer motion för den notoriskt cyklande sångaren. Samt behov av ytterligare koralsångare såsom dubbleringar och vikarier.


Koralsångeri: Dynamisk Monotoni & Kollektiv Upprepning

Cynikern som inledningsvis fick komma till tals skulle nog le i mjugg åt rubrikens kryptiska formulering – och sedan, om det är fysiologiskt möjligt, sätta leendet i halsen. För visst finns upprepningarnas monotoni där: visst sjunges ”treklövern” på många begravningar; visst kan kvalitén på både ett och annat ibland vara högst varierande; visst kan man tänka att om man inte flyger och far så väntar man. Och visst kan man stundtals vara alldeles otillbörligt gnällig… Tänk att varje dag få göra vad man helst av allt vill göra. Tänk att få uppmuntra till och kanske beröra med sång. Tänk att i någon mån förmå lindra människors sorg. Tänk att få uppleva deras uppskattande blickar, deras värmande ord, ja rentav deras tacksamma telefonsamtal eller brevrader. Det är sådant som gör gärningen meningsfull. Eller som en kollega en gång uttryckte saken: ”Vi kräver inte att röda mattan rullas ut, men det är trevligt att då och då få bekräftat att man är på rätt väg.”


Och så rysligt tjatigt är det nu inte! Sålunda summerade jag en gång i ett löneäskande, som ett slags upplysande arbets-beskrivning, koralsångarens trots allt skiftande uppgifter: ”Söndagens huvudgudstjänst (läs: högmässan) kan tarva en och annan solistisk passus vid före komsten av sexfaldigt Kyrie, Psaltarpsalm med vers och omkväde eller Introitus. Man kunde tillägga att försångaren icke blott med klar diktion, kraftfull stämma och stadig föredragning förväntas leda församlingssången i de i svenska psalmboken ingående koralerna, utan även att han i förekommande fall (läs: vid begravning) med kort eller obefintlig varsel förut sättes avsjunga såväl nordiskt klingande danska, norska, finska, est nis ka eller lettiska koraler som tyska, engelska, holländska, ungerska eller andra utrikiska dito på originalspråk.


(Så skrevs onsdagen den 17 mars 2010 kl. 20.26.)


1 comment

Leave a comment